2012 var nog ett av de sämre åren fysiskt sett. Vad jag minns så började det hela på våren. Jag var så trött så jag knappt orkade gå den lilla biten från bussen och hem (vilket annars tar 5 minuter). Jag släpade mig fram och kunde inte förstå varför jag var så trött & slut. Magproblemen avlöste varandra och magkatarr blev den del av min vardag. Bokade tid hos läkaren och tog massa prover, fick medicin mot magen som inte hjälpte. Började till slut ana att magkatarren hängde ihop med andra besvär. Bokade ännu en gång tid hos läkaren och fick medicin som skulle ätas två veckor i månaden. De första veckorna av medicinen sov jag bort större delen av dagarna - gick till jobbet och kom hem och sov. Men efter ett tag började jag må bättre. Humöret var stabilare och jag kände mig inte längre lika lätt ledsen under dessa perioder. Däremot började knölar i armhållan, ont i brösten och ont i renbenen göra sig besvär. Kunde känna det ömma i armhålan när jag sträckte ut armen. Knölen försvann nästan så småning om, men togs i stället över av ömma revben.

Nu i efterhand inser jag att detta har att göra med mitt psykiska mående. Hur det känns att nå botten vet jag nu. Jag har kämpat så mycket under året och inte tillåtit mig själv att må dåligt, inte tillåtit mig själv att vara svag, inte tagit hand om mig själv. Bara tänkt på alla andra och att få allt omkring att fungera, att få vardagen att fungera, att få mig själv att fungera. 

Nu kämpar jag för att inte börja gråta när någon frågar hur jag mår, smärtan i revbenen och ångesten som kommer när man tänker på att bara behöva gå utanför ytterdörren. Jag har nog gråtit mer än någonsin de senaste dagarna. Att stå på jobbet och vara glad & trevlig är för tillfället en riktig kamp. Det enda jag tänker på är hur jag ska överleva timmarna tills jag får komma hem. Jag har en stor klump i magen, jag är yr och det känns som att jag svävar fram. Kämpar varenda minut för att hålla ihop. Men det är det som är problemet, jag håller inte ihop längre. Om man kan tänka sig känslan av hur det känns när kroppen vänds ut och in och allt ramlar isär så är det precis så jag känner nu. Hur samlar man ihop alla delar när de ligger utspritt överallt ?