Tavla - Faith.
Dagens mästerverk ;)
Nu ska jag bara lyckas välja ut vilka av de tre jag har gjort som ska få sitta på väggen här hemma. Jag kan inte riktigt bestämma mig vilka som passar bäst.
Så fort jag är ledig nästa gång lär jag nog pallra mig iväg och köpa lite nya canvas.Om någon vill beställa så är det bara att säga till. Jag kan ju inte ha en hel drös liggandes här hemma till ingen nytta ;)
Halsband - Eternity
Här är ett halsband jag glömt att visa här i bloggen. En beställning från en killkompis som gav det till sin flickvän på deras årsdag :).
Jag funderar även på att dra igång en tävling här i bloggen snart, där man kan tävla om ett smycke. Skulle det kunna vara något ? :)
Tavla - love bears all things.
På lediga dagar sysselsätter jag mig med sånt här - gör egna tavlor. Denna med texten "Love bears all things, believes all things, hopes all things, endures all things, love never fails".
Väldigt nöjd med denna tavla också, precis som den förra, så båda får nog plats i mitt eget hem.
Nu måste jag åka och köpa nya canvas för att kunna göra fler. Dock har jag inte plats för några fler här hemma, undra var jag ska göra av dom då ? De är ju så roliga att göra !
Nu ska jag ge mig ut på en promenad innan det blir mörkt...
Tavla - enjoy this moment for this moment is your life.
Regel nr 4 påbörjad - göra saker jag tycker är roligt & som får mig att må bra.
Satt vid datorn och funderade på vad man gör när man är ledig, när alla andra jobbar och jag inte har någon annan än mig själv som kan sysselsätta mig. Man pysslar ! Denna tavla blev mitt pyssel idag och det är nog den tavla jag hittills är mest nöjd med av alla jag gjort. Denna kommer faktiskt få hamna på min egen vägg, och inte någon annans som alla de andra gjort ;)
Vi fortsätter dagen med trevligheter för snart kommer Azra hit. Jag ska sätta igång och göra våfflor och sen ska vi titta på tv och planera massa roligheter. Vi behöver något att se fram emot !
130114.
Jag väntade på den här dagen - dagen då jag skulle nå botten. Den kom som från en klarblå himmel. Jag kunde inte sortera mina egna tankar, kunde inte känna vad jag kände. Jag kände mig trasig, som om hela mitt inre gått i tusen bitar. Som tur var har jag haft turen att ha familj & vänner som backat upp mig, som hållt mig uppe när jag inte orkat bära mig själv. Som pratat med mig, lyssnat på mig, tröstat mig, stöttat mig. Det får mig att vilja fortsätta, det får mig att vilja må bra igen. Jag mår bra när jag tänker på vilka fina människor jag har runt omkring mig. Jag hade inte klarat mig utan er. Jag kommer aldrig kunna visa er hur mycket ni betyder, för ord räcker inte till. Men jag kommer finnas här för er lika mycket som ni har funnits här för mig och jag kommer att göra allt som står i min makt för att ni ska må bra. Jag är så stolt över att ha er i mitt liv !
Under den här tiden har jag lärt mig en del om mig själv.
Regel nr 1 - börja lyssna på mitt inre och på min kropp. Börja ta hand om mig själv bättre. Tillåta mig själv att vara trött och slut och inte bara köra på tills det är för sent.
Regel nr 2 - sluta oroa mig så mycket för hur saker & ting kommer att bli. Ta vara på dagen och njuta av livet. (lättare sagt än gjort, när man oroar sig för att inte få det man vill ha)
Regel nr 3 - (detta är den svåraste delen) att tala om vad jag känner och våga anförtro mig åt mina nära & kära.
Regel nr 4 - göra saker jag drömmer om, som får mig att må bra och ha roligt.
Regel nr 4 får bli nr 1 på min to-do-list. Jag behöver ha roligt och ha saker att se fram emot. Mys med vänner, resor och att få komma bort är väl den bästa medicinen som finns ?
När kroppen vänds ut och in, och livet vänds upp och ner.
2012 var nog ett av de sämre åren fysiskt sett. Vad jag minns så började det hela på våren. Jag var så trött så jag knappt orkade gå den lilla biten från bussen och hem (vilket annars tar 5 minuter). Jag släpade mig fram och kunde inte förstå varför jag var så trött & slut. Magproblemen avlöste varandra och magkatarr blev den del av min vardag. Bokade tid hos läkaren och tog massa prover, fick medicin mot magen som inte hjälpte. Började till slut ana att magkatarren hängde ihop med andra besvär. Bokade ännu en gång tid hos läkaren och fick medicin som skulle ätas två veckor i månaden. De första veckorna av medicinen sov jag bort större delen av dagarna - gick till jobbet och kom hem och sov. Men efter ett tag började jag må bättre. Humöret var stabilare och jag kände mig inte längre lika lätt ledsen under dessa perioder. Däremot började knölar i armhållan, ont i brösten och ont i renbenen göra sig besvär. Kunde känna det ömma i armhålan när jag sträckte ut armen. Knölen försvann nästan så småning om, men togs i stället över av ömma revben.
Nu i efterhand inser jag att detta har att göra med mitt psykiska mående. Hur det känns att nå botten vet jag nu. Jag har kämpat så mycket under året och inte tillåtit mig själv att må dåligt, inte tillåtit mig själv att vara svag, inte tagit hand om mig själv. Bara tänkt på alla andra och att få allt omkring att fungera, att få vardagen att fungera, att få mig själv att fungera.
Nu kämpar jag för att inte börja gråta när någon frågar hur jag mår, smärtan i revbenen och ångesten som kommer när man tänker på att bara behöva gå utanför ytterdörren. Jag har nog gråtit mer än någonsin de senaste dagarna. Att stå på jobbet och vara glad & trevlig är för tillfället en riktig kamp. Det enda jag tänker på är hur jag ska överleva timmarna tills jag får komma hem. Jag har en stor klump i magen, jag är yr och det känns som att jag svävar fram. Kämpar varenda minut för att hålla ihop. Men det är det som är problemet, jag håller inte ihop längre. Om man kan tänka sig känslan av hur det känns när kroppen vänds ut och in och allt ramlar isär så är det precis så jag känner nu. Hur samlar man ihop alla delar när de ligger utspritt överallt ?
Det här är min uppväxt...
....Det här är mitt liv. Här växte jag upp. Här bodde jag i 20 år, tills jag till slut flyttande in till stan. Det här är frihet - frisk luft, rådjuren som betar på ängen, solen, alla minnen från när vi var små. Det går inte att förklara, men jag finner styrkan här. I naturen.
Jag trivs med natur & skog omkring mig. Lugnet. Tryggheten. Bort från all trafik, all rörelse. Att bara få vara - att bara få vara jag.
2012 - drömmen som gick i kras.
Jag drömde om sol & värme, luftiga klänningar i bomullstyg, barfota fötter mot det varma fuktiga gräset. Jag sprang mot solen, en klarblå himmel sträckte sig ut ovanför mig. Inte ett moln. Jag dansade omkring i sommaren, kände mig fri, kände mig levande. Jag sjöng sommarvisor som påminde mig om hur vackert livet kan vara, trallade på och önskade att livet alltid fick vara såhär. Mina barfota fötter mot marken, min luftiga klänning som fladdrade runt i vinden. Jag kände mig lätt, om jag hade haft vingar hade jag nog lyft från marken och färdats upp mot himlen och dess klarblåa ton. I stället dansar jag vidare. Springer in på en grusväg, det gör ont i mina fötter. Benen vill inte längre bära mig, min kropp orkar inte längre dansa. Det börjar regna. Jag står där i min bomullsklänning, blöt och kall. Jag sätter mig ner och väntar på att det ska sluta regna, väntar på att jag ska få återvända in i den fantastiska värld jag nyss befann mig i - med sol & värme. Men regnet fortsätter att ösa ner, i stället för en fri fågel med vingar har jag nu förvandlats till en liten sten. Grå, kall, tråkig. När solen återvänder kanske jag åter igen får uppleva känslan av frihet. Känslan av värme. Känslan av liv.
