Jag drömde om sol & värme, luftiga klänningar i bomullstyg, barfota fötter mot det varma fuktiga gräset. Jag sprang mot solen, en klarblå himmel sträckte sig ut ovanför mig. Inte ett moln. Jag dansade omkring i sommaren, kände mig fri, kände mig levande. Jag sjöng sommarvisor som påminde mig om hur vackert livet kan vara, trallade på och önskade att livet alltid fick vara såhär. Mina barfota fötter mot marken, min luftiga klänning som fladdrade runt i vinden. Jag kände mig lätt, om jag hade haft vingar hade jag nog lyft från marken och färdats upp mot himlen och dess klarblåa ton. I stället dansar jag vidare. Springer in på en grusväg, det gör ont i mina fötter. Benen vill inte längre bära mig, min kropp orkar inte längre dansa. Det börjar regna. Jag står där i min bomullsklänning, blöt och kall. Jag sätter mig ner och väntar på att det ska sluta regna, väntar på att jag ska få återvända in i den fantastiska värld jag nyss befann mig i - med sol & värme. Men regnet fortsätter att ösa ner, i stället för en fri fågel med vingar har jag nu förvandlats till en liten sten. Grå, kall, tråkig. När solen återvänder kanske jag åter igen får uppleva känslan av frihet. Känslan av värme. Känslan av liv.